1977 kom Magnus Ugglas skiva "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt" ut.
Inte för att jag vanligtvis går omkring och tänker på vad som kommer att hända efter min död, men någon gång ibland så händer det att jag gör det.
Men det är just detta som händer huvudpersonen i Arto Paasilinnas "Hoppsan, jag är död" från 1980. Medan han (vi får aldrig veta huvudpersonens namn) uppskattande iakttar en kvinnas ben blir han påkörd av en bil och huxflux är han död.
Han är dock bara kroppsligt död, hans ande reser sig upp och lever på som vanligt och vi får som läsare följa hans nya liv...som död.
Fortsättningen av boken beskriver vår huvudpersons möten med olika människor, såväl påvar och präster som fyllbultar och förbrytare. Alla dessa har ett gemensamt, de tillhör inte de levandes skara.
Boken är skriven med ett lätt anslag utan att för den skull vara enkel. Arto Paasilinnas stil att blanda det lättsamma med det allvarliga, humor med filosofiska resonemang är lyckat och gör att boken aldrig blir tråkig. "Hoppsan, jag är död" blir som en samling anekdoter där vi som läsare får följa både kända och okända levnads (?) öden.
/Belgarion
Andra bloggar om: Böcker, Recension, Arto Paasilinna, Magnus Uggla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar