Tema: Stephen King

Med Stephen Kings epos "The Dark Tower" som förlaga gav Marvel under 2007 ut ett seriealbum i 7 delar om just denna bokserie.

Nu under 2008, med start i mars, kommer nästa del ut i denna serie. Detta seriealbum kommer att bestå av 5 delar och har titeln "The Long Road Home". För att fira detta kommer jag under en tid framåt att ha ett Stephen King tema kring just första 7 delarna av "The Dark Tower"-serien och även recensera de första delarna av böckerna som nyutgivits på svenska under titeln "Det mörka tornet".

Så titta gärna in på min lilla blogg framöver om detta kan intressera er.

Detta får dock vänta ett litet tag, för nu börjar strax nya säsongen av LOST, så nu kommer jag att vara rejält lost den närmsta timmen....

/Belgarion

Andra bloggar om: Stephen King, The Dark Tower, Seriealbum, Böcker

Hoppsan, jag är död av Arto Paasilinna

1977 kom Magnus Ugglas skiva "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt" ut.

Inte för att jag vanligtvis går omkring och tänker på vad som kommer att hända efter min död, men någon gång ibland så händer det att jag gör det.

Men det är just detta som händer huvudpersonen i Arto Paasilinnas "Hoppsan, jag är död" från 1980. Medan han (vi får aldrig veta huvudpersonens namn) uppskattande iakttar en kvinnas ben blir han påkörd av en bil och huxflux är han död.

Han är dock bara kroppsligt död, hans ande reser sig upp och lever på som vanligt och vi får som läsare följa hans nya liv...som död.

Fortsättningen av boken beskriver vår huvudpersons möten med olika människor, såväl påvar och präster som fyllbultar och förbrytare. Alla dessa har ett gemensamt, de tillhör inte de levandes skara.

Boken är skriven med ett lätt anslag utan att för den skull vara enkel. Arto Paasilinnas stil att blanda det lättsamma med det allvarliga, humor med filosofiska resonemang är lyckat och gör att boken aldrig blir tråkig. "Hoppsan, jag är död" blir som en samling anekdoter där vi som läsare får följa både kända och okända levnads (?) öden.

/Belgarion

Andra bloggar om: Böcker, Recension, Arto Paasilinna, Magnus Uggla

Serierna i efterhand

För att traverstera på Yrrol så kan jag bara säga att "det är mycket nu, det är det". Åtminstone så mycket så att jag missade Malins bokfemma förra veckan.

Tankarna kring temat "serier" finns dock fortfarande kvar. Inte så att jag ska nämna mina 5 bästa serier, utan snarare kasta ur mig tankarna jag har kring serier tillsammans med en efterföljande fråga.

Efter att ha läst många av mina favoritbloggars bokfemmor från förra veckan såg jag ett mönster gällande VAD som är en bokserie. Jag hittade två olika sorter.

Det första kallar jag "sekvensiella" serier. Med detta menar jag en serie böcker som följer varandra i en sekvens med samma människor eller släkte där händelserna fortgår från bok till bok. I denna kategorin hittar jag mycket fantasy (J.R.R Tolkien, David Eddings, Robert Jordan m.fl).

Den andra kategorin är "händelse" serier. Här handlar det om samma människa eller grupp av människor men där händelserna skiftar från bok till bok. Deckar-/polis-/kriminalserier är en dominerande kategori här (Arne Dahl, Elisabeth George, Ed McBain t.ex).

När jag ransakar mitt minne är det dock stopp efter dessa kategorier....men är det så ?

Finns det månne någon som läst bokserier som skiljer sig från dessa kategorier. Om så är fallet skulle det vara mycket intressant att höra vad det är för serier och exempel på författare.

/Belgarion

Andra bloggar om: Böcker, Serier, Bokfemma, Kategorier

Delmål Januari

Nu när vi precis har kommit in i februari, tänkte jag kolla av lite vad som hänt under första månaden med mina mål.

Inte mycket kan konstateras....

Under januari har det blivit tre böcker utlästa (inte dåligt i och för sig):

"Vad jag älskade" av Siri Hustvedt
"Åttan" av Hans Holmér
"Hoppsan, jag är död" av Arto Paasilinna

Det gör att statistiken för mål och tema ser ut som följer efter första månaden:

Antal lästa böcker: 3 (mål: 24)
Antal köpta böcker: 0 (mål: max 20)
Lästa på engelska: 0 (mål: 3)
Lästa nobelpristagare: 0 (mål: 5)

/Belgarion

Andra bloggar om: Böcker, Mål, Januari

Bok som film

När jag läste Malins bokfemma för vecka 5 så tänkte jag; hur svårt kan det vara. Att nämna sina fem favoriter av filmatiseringar av böcker kan väl inte vara någon match !

Efter en snabb genomgång av bokhyllorna så inser jag att det är många böcker som blivit film. Bara bland mina böcker hittar jag 65 stycken som jag helt säkert vet har filmatiserats. Dessutom ett 20-tal som jag tror har blivit det. Detta var bara bland de böcker jag själv äger, sedan har jag ju läst massor av böcker som jag också vet har blivit film. Så tjosan hur lätt det var....

Men måste man så måste man. Här följer de fem jag valde ut:

1. "Ringen-triologin" (The Fellowship of the Ring, 2001, 2002, 2003). Ja den kom först i förra bokfemman också, men lika skickligt som J.R.R Tolkien har formulerat böckerna, lika skickligt har Peter Jackson filmat dem. Jag vill påstå att "Sagan om ringen", "Sagan om de två tornen" och "Sagan om konungens återkomst" är de bland de bästa filmer som någonsin gjorts.

2. "Den gröna milen" (The Green Mile, 1999). Denna fantastiska film av Frank Darabont har skrivits av författarkungen Stephen King. Tom Hanks gör här en otrolig skildring av fängelsevakten Paul Edgecomb som har till uppgift att vakta fångarna som väntar på avrättning i elektriska stolen. Den dödsdömde fången John Coffey, spelad av Michael Clarke Duncan, gör också en oförglömlig roll.

3. "Farkosten" (Sphere, 1998). Michael Crichtons bok handlar om upptäckten av ett rymdskepp långt ner under vattenytan. Ett forskarlag skickas ned för att undersöka denna farkost, en farkost som döljer otrevliga hemligheter. En riktig nervkittlare med toppskådespelare som Dustin Hoffman, Sharon Stone och Samuel L. Jackson.

4. "Lida" (Misery, 1990). Ännu en i raden filmer som gjorts efter en Stephen King bok. Till skillnad från "Den gröna milen" är denna film ganska läskig. Författaren Paul Sheldon (James Caan) kraschar med sin bil långt från närmsta stad. Annie Wilkes (den fantastika Kathy Bates) hittar honom och ser till att han kommer hem till hennes hus. Pauls tacksamhet övergår snart i skräck när han inser att Annie är hans största fan, och hon är inte glad över att Paul tog livet av sin karaktär i de böcker hon älskar.

5. "Kanonerna på Navarone" (The Guns of Navarone, 1961). Alistair MacLeans bok om den heroiska insats fem män gjorde när de lyckades förstöra tyskarnas mäktiga kanoner på ön Kheros. En riktig klassisk krigsfilm som även vann en Oscar och med lysande skådespel av bland andra Gregory Peck, David Niven och Anthony Quinn. Krigsfilm när den är som bäst.

Ja, detta var min lista. Jag skulle nog kunna fortsätta med minst 60 filmer till, men är det fem så är det....

PS. Detta var mitt 150:e inlägg. Hurra för mig...DS.

/Belgarion

Andra bloggar om: Bokfemman, Film, Böcker

Åttan av Hans Holmér

Hans Holmér var kanske mest känd som f.d chef för SÄPO och för sin roll som chef för den, milt sagt, misslyckade utredningen kring mordet på statsminister Olof Palme.

Men förutom detta så hann Hans också skriva 13 romaner fram till sin död 2002. Detta är i sig ganska imponerande, eftersom han gav ut sin första bok året efter att han blev avskedad som chef för Palme-utredningen 1987 och när han dessutom även jobbade med narkotikafrågor inom FN.

Men att Holmér gav ut en bok om året från 1990 visar sig också vara något som gått ut över kvalitén, vilket inte minst syns i romanen "Åttan" från år 2000.

"Åttan" handlar, som många av Holmérs böcker, om polisman Arvid "Loppan" Roos och hans kollegor vid Stockholmspolisen. Grundstoryn handlar om två skurkar som kallar sig Blue Army. Dessa herrar har en plan som skall inbringa den nätta summan av 500 miljoner. För att kunna tillskansa sig dessa summor måste de bl.a utöva rån, kidnappning, bombhot samt utpressning. Det är dessa brott och polisens arbete med att avslöja Blue Army som "Åttan" handlar om.

Titeln kommer dock från ett sidospår i boken, som handlar om en något desillusionerad datanörd som i ett anfall av "crime passionel" lyckas begå rån, dubbelmord samt mordförsök på en polisman.

Som synes en bok fylld med action. Tyvärr är det dock det enda som finns, en lång rad med actionavsnitt. Språket är lättsamt men tomt, persongalleriet känns obefintiligt liksom miljöbeskrivningar. Detta gör att den går fort att läsa men lämnar inga spår efter sig. Vill man ha en stunds förströelse utan tankar efteråt är boken dock helt ok.

/Belgarion

Andra bloggar om: Böcker, Recension, Hans Holmér, Polisroman

Språket

När jag ändå är i farten med Malins bokfemma, så tar jag den för vecka 4 på en gång.

Blev lite överraskad av att hon valt "Språket" denna gång, för detta är något jag har gått och tänkt på ett längre tag nu (ja, ibland har man inte mycket annat för sig att tänka på).

Vad jag tänkt på är förhållandet mellan språket och handlingen i en roman (eller novell).

Är något av dem viktigare än det andra ?

Eller är det kombinationen som är viktigast ?

För att svara på Malins bokfemma tänkte jag ge 5 exemel på böcker där dessa frågor kristaliseras.

1. "Det ultimata", där språk och handling är optimalt. Här vill jag ge som exempel J.R.R Tolkien och hans "Sagan om ringen". Tolkiens språkbruk är ju vida känt eftersom han också var språkforskare. Samtidigt är det ett otroligt "driv" i handlingen och böckerna är mycket spännande.

2. "Handling före språk", där det är bokens handling som utgör fundamentet och där språket många gånger är taffligt och ovårdat. Här kan många deckare (kanske främst svenska) sorteras in. Som exempel här vill jag ge den bok jag läser nu, Hans Holmérs "Åttan". En mycket spännande bok som är lätt att fastna i, men där språkbruket är otroligt dåligt.

3. "Språk före handling", där språket är det tongivande men där handlingen bara blir en bisak. Mitt exempel här blir Peter Mosskins "Skänk åt den fege en hingst". Boken är mycket poetisk och vackert skriven språkmässigt, men där jag nästan somnade på grund av att handlingen inte gick framåt.

4. "Varken eller", som narturligtvis är en bok som både är mördande tråkig och där språket är horribelt. Detta är förmodligen den svårast kategorin, eftersom böcker ofta har någon sorts handling som kan vara spännande eller intressant. Men för att ta ett exempel så tycker jag att Jackie Collins hela kollektion böcker hamnar ganska nära denna kategori.

5. "Mitt val", ligger naturligtvis nära "Det ultimata". Det finns dock inte så otroligt många sådana böcker och författare, så det jag uppskattar mest är en spännande handling med driv men också ett språk som är "vårdat" och som känns väl underbyggt. Här finns naturligtvis mycket litteratur, och med risk för att vara tjatig så väljer jag här Stephen Kings "Det mörka tornet".

Ja, detta är min lista och mina, totalt subjektiva, funderingar. Men för att hålla debatten vid liv, vad tycker ni...?

/Belgarion

Andra bloggar om: Bokfemman, Böcker, Språk